Min berättelse

Nu tänkte jag berätta lite om hur förlossningen gick till, det är ingen lång jobbig historia men välj själv om du vill läsa eller inte.

På söndagkvällen skjutsade vi mina föräldrar till flygplatsen, när vi kom hem hade jag lite ont i magen och sa till Per att jag tror han kommer i slutet av veckan, alltså julafton typ, det kändes så.

Jag sov ganska dåligt på natten och hade lite ont i magen, vid fyra-tiden gick jag upp i köket och tittade ut genom fönstret, nu började det kännas lite mer i magen. Magknip och allmänt orolig i själen, jag gick och la mig igen men kunde inte sova. Per vaknade, lite irriterad över att han blev väckt de sista sköna timmarna innan jobb.

Det gör mer och mer ont, jag ligger och suckar och andas tungt, vägrar fatta vad det är som händer. Klockan åtta på morgonen inser jag ändå att nu är det värkar som har satt igång. Per bestämmer sig för att stanna hemma från jobbet, vi börjar klocka värkarna. De är korta, 20 sek, men återkommande var 4e minut, vi ringer till förlossningen. De säger att det är inte tid på långa vägar, ta en alvedon och ring när värkarna är 60-90 sek.

Ja, jag ligger och skriker, krålar, andas och gråter i sängen i fem timmar till, Per handlar proviant och förbereder väskan. Vid 13-tiden ringer vi igen, jag försöker få värkarna att hålla i sig längre så att vi kan åka in men bara några når upp till 90 sek, jag har ingen vila mellan värkarna det går i ett. De tycker fortfarande att vi ska avvakta, tills de hör mig skrika i bakgrunden. Ok ni kan komma in men ni kanske får åka hem igen, säger de.

Nu blir Per lite nervös, han skottar ut bilen och hjälper mig att ta på mig skor och kläder. Det är dags att åka in! Jag är helt hysterisk, skakar i hela kroppen och börjar krysta, Per glömmer all mat han handlat och vi bara tar oss ut till bilen på något sätt. Bilfärden tar en evighet, jag får värk efter värk efter värk och skakar som epilepsianfall. Per kör fint ner i garaget och betalar p-biljett, leder mig dit vi ska. Jag får flera värkar på vägen så det tar en jäkla tid, till slut lyfter Per upp mig och bär mig till förlossningen.

Väl inne är det ingen som tar notis om oss, jag står i korridoren och skriker ut min värk stödjandes av Per, till slut får jag en rullstol och körs in på ett rum. Jag är tydligen helt öppen, jag fattar inte riktigt vad de menar men nu är det bara att börja föda, ingen tid till epidural, lustgasen orkar jag inte förstå mig på, jag slår bort den och kör på. 14:00 skrivs vi in, 14:35 är han ute. Puh.

Något chockad när han läggs på mitt bröst för första gången, jag har inte ens hunnit komma ur mina egna kläder.

Några minuter senare. Mys!